Som Bamse fast tvärtom.

Rebecka sa igår, i ett något dimmigt tillstånd, dessa fina ord:
"Jag önskar jag sköt heroin så jag kunde missa de här valdagarna"

Idag känns det mer sant än någonsin.
Valresultatet nådde mig via facebook då jag var ute och ramlade runt på stan utklädd till pirat. Det är sorgligt att en så vacker högtid skulle besudlas av ett så oerhört dåligt valresultat.

När jag vaknade i morse låg jag kvar i sängen i en halvtimme av ren dysterhet. Vädret var grått, alliansen "regerar vidare" och SD kom in i riksdagen. Jag kände mig så ensam och maktlös.

Hur kan det hända i Sverige?
Jag må ha den mest romantiserade bilden av Sverige man kan tänka sig, men jag litade på svenska folket. Jag trodde vi visste bättre. Som Lars sjungit: Det visade sig dagen därpå att jag hade gjort fel, när jag gav dig en gloria.

Jag lever gärna kvar i min festival- och folkölsbubbla, där människor är fina och respekterar varandra. Queertopiafestivalen tände mitt slocknade hopp och igår, denna skammens dag, högg svenska folket mig i ryggen. Dvs. den del av svenska folket som inte ville veta av en annan del av svenska folket.

Hur är det möjligt att ett så odemokratiskt parti som SD kan vinna så många röster?
Samtidigt som jag är så djupt besviken, inte bara på de som röstade odemokratiskt utan också på alla de som inte röstade överhuvudtaget. Hur långt ska det behöva gå för att alla ska engagera sig för en bättre gemensam framtid?
Är det inte dags att stå upp tillsammans?

Jag dränker mina sorger i kaffe.
Jag försvinner in i sinnesron jag endast når i skapandets djup.
Jag äter inte, jag ritar.
Jag lyssnar på Ebba Grön och känner hatet.
Jag står och skriker på plattan tillsammans med alla andra missnöjda stockholmare.
Vi gråter blod.