Ge mig åtminstone musik.

Du vet så kär som man är när man är hög, sådär så allting är på liv och död? Ja, det är så det är när jag drömmer.

Drömmar om minikatter, knarkfester och Kristian Anttila.
Jag tror jag gillar det.

Man mår så bra när man vaknar. Kan inte sätta fingret på känslan. Men så kommer drömmen tillbaka i duschen. Jag minns allt igen. Hans armar, kattens päls och pulvret i ica-kassen. Något fattas mig.

Gräver ner mig i musik. Anttila och Norrsveden. Håller fast vid känslan. Tvingar fram den igen. Gottar mig trots tomheten när musiken stannar. När man vaknar igen.

Kanske är det dags att bli kär igen.
Jag är nog redo att bli krossad igen.

Kom ge mig kyss, kom ge mig krig, bara något så nerven vrids.
Kom ge mig sår, kom ge mig gift, mot känslan nån sorts medicin.
Men ge mig åtminstone musik.


...eller är allt det här för att huvudkaraktären i min nuvarande bok är sinnessjukt sexig?