Hejdå 50-öringen!

Kära dagboken.
Idag har varit en helt fantastisk dag. Jag vaknade helt utan samvetskval kl 13.43 och insåg att jag slutade skolan om en kvart. I huvudet upprepade jag frasen "jag tjänade pengar i natt, jag förtjänar det här" om och om igen, även om jag faktiskt aldrig känt någon ånger.

Jag gick upp, gjorde mig i ordning och ringde Matilda för att kolla hur det var med den där fikan vi pratat om tidigare. Det visade sig att den var på G och jag drog mig ur huset, hoppade på tunnelbanan och lyssnade på Svenska Tjejer skithögt.

På Café 60 mötte jag Matilda och Lisa, vi fikade på klassiska, fast stora, bakverk. Vi drack kaffe och utbytte kunskap. Lisa fick lära sig allt om Stockholm, dess folk och lite arkitektur medan jag och M fick höra vad man sysselsätter sig med där uppe bland kullarna.

Vi handlade billiga kläder på H&M's stora rea och gick till Espresso House Vasagatan för att fika igen. När vi närmar oss hör jag en röst som utbrister "Maaaaliiin", jag vänder mig om och ser Linnéa resa sig upp från uteserveringen.

Linnéa, Lisa och jag vräker ur oss en hel del skitsnack tills vi alla är tvungna att börja tänka på refrängen. Jag åker till CC, tittar på Idol, får mat och en märklig glass, sen åker jag igen.

Till Hällströms för att träffa Victor och för första gången sälja en av mina tavlor. Jag gick genom bågen med blandade känslor. Lite nervös för att den inte skulle uppfylla V's förväntningar, men ändå väldigt glad över att han faktiskt ville köpa en tavla över huvud taget. Samtidigt som det kändes märkligt att skiljas från ett verk på det viset.

Han blev i alla fall glad. Såklart. Det är faktiskt en fin tavla.

Satt och tog några öl med honom och hans vänner innan jag åkte hem med sista tunnelbanan.

Nöjd kille
Jag måste säga att man får en riktig kick av det, sälja tavlor alltså. Det är så smickrande att någon skulle vilja betala pengar för någonting jag har kladdat fram.

Frågan som återstår är nu bara - är jag en riktig konstnär nu? När blir man annars det? Men kanske viktigast av allt.... måste man?

Ps. Hejdå 50-öringen! Jag kommer, om inte annat, sakna din färg och tyngd och.. OCH! vetskapen om att även om jag är luspank så känner jag inte behovet av att plocka upp dig från marken om jag skulle råka gå förbi. Barnen behöver dig bättre.