Kanske är det en gammal vän, kanske bara en bekant, kanske ett pinsamt fyllehångel eller så är det den där människan man vet att man aldrig någonsin kommer glömma. När man inte riktigt minns varför man tappade kontakten, varför man slutade höra av sig, var det jag eller han?
Hur gör man, när man inser att man står framför en person från ett tidigare liv? När man själv är fylld av fjärilar, men man har ingen som helst aning om hur personen i fråga känner, om den ens känner något alls, kanske inte ens igen en.
Själv märkte jag i fredags att jag är en sån som gömmer mig tills jag på något sätt har en "anledning" att stå nära personen tills denne eller dennes kompisar faktiskt ser mig. Jag märkte också att personen jag träffades kompisar faktiskt kände igen mig, ville se mig och faktiskt vinkade mig till sig.
Lite nervöst gick jag fram och gav denne en tafatt kram, varpå jag vände mig mot människan jag fått fjärilarna av. En människa från ett tidigare liv, en människa som jag funnit som attraktivast i världen, en människa som jag haft så svårt att släppa att jag bläddrat igenom hans bilder på facebook så många gånger att jag märker när facebook laggar och inte visar bilderna i rätt ordning.
Att då mötas av ett leende, en hård kram och orden
"det var typ hundra år sen" det tog mig till månen. Men att sedan kunna föra en, inte framtvingad, inte ansträngd, inte ens alldaglig utan faktiskt skämtsam och vänskaplig dialog om livet och pissoarskräck - det tog mig högre.
Såhär i efterhand känner jag mig så fånig som inte vågade gå fram själv. Jag visste ju att jag skulle ångra mig om jag varit på samma ställe som honom och inte pratat med honom, ändå var det som en vägg mellan oss. En vägg som växt dit under den långa tiden vi inte sågs eller hördes. En vägg som visade sig inte alls var bärande, utan bara en tunn gipsvägg som snabbt revs ner med en vink och en hård kram.
När jag tänker efter så inser jag att såhär är det ju jämt. Alla gamla kontakter har en vägg, en spärr i hjärnan som talar om för oss hur vi ska behandla och se på dem. Hur hamnar den där? Vad bygger upp den? Varför finns den? Vad händer om vi struntar i den? Måste man ha väggar som denna? Är det ett sätt att stänga in eller stänga ut? Och frågan som egentligen betyder någonting; hur avgör man om väggen är bärande eller inte?
Stockholm sa de till mig; 'visa inga svagheter, du får en kniv i ryggen på en gång!' Men det är okej. Jag blottar mig. Jag är förkyld." /Martin
